Anledningen till att den offentliga upphandlingen finns är att uppköpande enheter och myndigheter ska behandla leverantörer lika. En annan anledning är att den ska skapa konkurrens i samhället. För att det ska fungera är upphandlingarna offentliga så att vem som helst kan läsa dem. Lagen är till för att man ska kunna pröva att upphandlingarna sker korrekt i domstol. Domstolen kan besluta om upphandlingen har skett korrekt eller om den ska göras om. I vissa fall kan den upphandlande enheten behöva betala skadestånd till den leverantör som har kommit till skada. 

Men vad går då lagen ut på? Det finns tre huvudregler som den offentliga upphandlingen ska rikta sig efter. Den ska ske i konkurrens, angivare och anbud ska behandlas objektivt och att upphandlingen ska vara affärsmässig. Reglerna bygger på lagar som EU har satt upp.

Sveriges rikes lag, Foto: Tage Olsin

Lagen om offentlig upphandling gäller alla offentliga upphandlande enheter som kommuner, kommunala bolag, och statliga verk och myndigheter. Lagarna ser olika ut beroende på vilken sektor som upphandlar. Det finns två olika lagar, LOU och LUF. LOU gäller för “den klassiska sektorn” i den ingår kommuner, landsting, statliga myndigheter och vissa offentliga bolag. LUF gäller för “försörjningssektorerna” som är enheter som bedriver verksamhet inom vatten, energi, transporter och posttjänster. Skillnaden mellan den “klassiska sektorn” och “försörjningssektorn” är att försörjningssektorn ofta har ett vinstsyfte vilket gör att den “klassiska sektorn” är mer reglerad. I försörjningssektorerna är upphandlingen inte alltid offentlig som den är i de klassiska sektorerna.

Det finns också fem principer som gäller för alla offentliga upphandlingar. Ickediskriminering, likabehandling, transparens, proportionalitet och ömsesidigt erkännande. Om dessa kan du läsa mer om i faktarutan nedan.

Dan Sjöblom, Generaldirektör Konkurrensverket, Foto: Catharina Biesèrt

Konkurrensverket, som utövar tillsyn över den offentliga upphandlingen, kan ta upp klagomålsärenden till prövning, om det anses vara av allmänt eller principiellt intresse. En upphandlande enhet är skyldig att tillhandahålla de upplysningar som Konkurrensverket begär för sin tillsyn.

Om en leverantör anser att en myndighet har brutit mot lagen kan leverantören göra en överprövning. Om en överprövning görs får förvaltningsrätten pröva fallet och se om upphandlingen ska göras om eller ej. En överprövning går att göra fram tills att ett upphandlingskontrakt har ingåtts och senast tio dagar efter att upphandlaren har lämnat tillräckliga upplysningar. Man får instifta upphandlingskontraktet innan tiodagarsperioden är över men då har förvaltningsrätten rätt att pröva fallet ändå. Om upphandlaren skriver kontrakt innan tiodagarsperioden tar den också risken att betala skadestånd till leverantören som skrivit på kontraktet. Risken är att det som står i kontraktet inte kan uppföljas på grund av att förvaltningsrättens prövning säger att upphandlingen måste hävas. Under tiden målet pågår får inte upphandlingen avslutas. Domstolens beslut går att överklaga. Från 15 februari 2010 överklagar man till förvaltningsrätten, innan dess gjorde man det till länsrätten men den är nu nerlagd.

De fem principerna

1. 1. Ickediskriminering – Det är förbjudet att diskriminera leverantörer för till exempel nationalitet. Man ska utforma förfrågningsunderlaget så det passar olika leverantörer. Man får heller inte ge någon förtur för att den till exempel ligger i närheten.
2. 2. Likabehandling - Alla leverantörer ska få samma förutsättningar. Alla ska få informationen om upphandlingen samtidigt.
3. 3. Transparens – All information som handlar om upphandlingen ska vara tillgängligt för alla.
4. 4. Proportionalitet – Kraven som finns i upphandlingen ska vara möjliga för det ändamål man vill uppnå.
5. 5. Ömsesidigt erkännande – Intyg och certifikat som har utfärdats av en medlemsstats i EU:s behöriga myndigheter ska även gälla i övriga EU/EES-länder.